Intervju

Intervju Anna Benson 25 september 2024

Det var ett trevligt samtal mellan ordförande Mathias Johansson i I16/Lv6 Skf samt Elit och landslagsskytten Anna Benson

Det blev en blandning av intervju och samtal kring Paralympics, föreningen I16/Lv6 men även vart allt startade som är beskrivet nedan från inspelat samtal men även i en sammanfattning

Sammanfattning

Anna Benson, en framgångsrik skytt, delar med sig av sin historia och erfarenheter i en intervju. Hon började med skytte redan som barn, tack vare sin pappa som var en erfaren skytt och landslagstränare. Anna har alltid varit en driven och ambitiös person som vill uppnå sina mål, och hon har lyckats med det genom hårt arbete och dedikation.

Anna berättar om hur hon har kombinerat sin idrottskarriär med familjeliv och arbete, och hur hon har lyckats med det genom att vara effektiv och prioritera sin tid. Hon betonar vikten av att ha en bra balans i livet och att inte låta idrotten ta över alltför mycket.

Anna diskuterar också om ekonomi och sponsring inom idrotten, och hur det kan vara svårt för idrottare att få ekonomiskt stöd. Hon föreslår att föreningar och förbund kan hjälpa till att skaffa sponsorer och stödja idrottare på olika sätt.

I framtiden planerar Anna att fortsätta med skytte, men också att börja jobba på Försvarsmakten. Hon är tacksam för det stöd hon har fått från Försvarsmakten och förbundet, men hon vet att hon måste fortsätta att jobba hårt för att uppnå sina mål.

Intervjun avslutas med att Anna uttrycker sin tacksamhet för stödet hon har fått och sin entusiasm för framtiden. Hon är en förebild för många unga idrottare och en inspiration för alla som vill uppnå sina mål genom hårt arbete och dedikation.

- Grattis Anna till din fantastiska prestation i senaste OS på Paralympics i Paris 2024 utöver alla dina tidigare framgångar.

- Tack så jättemycket.

- Jättesnällt att du hade möjlighet att ställa upp på den här intervjun. Som förening inom skytte Sverige så är vi stolta över det som tillförs sporten samt hur det attraherar människor till en nyfikenhet kring skyttet.

Din medverkan kring detta OS samt som tränare till Viktor Lindgren i hans OS deltagare har gett eko inom idrotts Sverige och inte minst till våra unga.Så tack för din insats.

- Tack.

- Och vi som förening vill gärna ställa några frågor då kring detta och det kanske inte alla fall är inom ramen för de som media ställer.Så vi tänkte egentligen börja med ett fullständigt namn.

- Anna Karin Benson heter jag ju nu. Vad nära att det här kom Norman. Men det är Anna Karin Benson.

- Vem är du som person egentligen utanför skjutbanan?

- Hästtokig kan jag säga. Inte huslig, alltså sjukt absolut inte huslig. Inte blommig eller bakig eller, jag är en träningsprodukt. Jag älskar att träna. Sen om det är skytte, hästar, spinning, styrketräning, all form av träning tycker jag är kul, ja men det, jag blir väldigt glad av träning.

Jag blir väldigt glad av att vara på en resa och ta mig någonstans. Sen om det är skytte, men det är det egentligen inte. Jag mår väldigt bra av att träna hästarna eller själv med spinningen eller att se framsteg i någon form av träning då.

- Blir det som en ventil då?

- Ja, jag tycker det är jätteskönt. Det är det verkligen.Så jag är väl en aktiv person med humör. Väldigt mycket humör.

- Är det efter mamma eller pappa?

- Både och tror jag. Mamma har ju humör men pappa har det också. Ett visst humör har jag efter pappa men och ett visst humör ska jag säga har jag efter mamma. Det här med att jag inte kan låta något vara lite. Det tror jag att jag har från mamma. Man behöver liksom inte fundera på om jag är arg, ledsen eller glad.

- Hur ser en ledig dag ut hemma med familjen i villan då?

- Usch, ledig dag. Det har jag ju inte haft än. Men skulle det vara så som vi verkligenkan så försöker vi faktiskt åka upp till vår stuga i Valinge , öster om Varberg

Då är vi verkligen lediga. Det har inte hänt så ofta eftersom Alexander veckopendlar måndag till fredag. Och jag har varit på träningsläger tre av fyra helger i månaden. Och därefter tävlar jag. Så det har varit väldigt lite ledigt.

- Vad var det egentligen som fick dig att börja starta med skytte en gång i tiden?

-Ja, pappa. Ja, det är hans fel Som du vet så är pappa gammal landslagsskytt och landslagstränare. Så jag är mer eller mindre född på skjutbanan. Söndagsnöjet var ju att åka med pappa till 300m banan i Stjärnarp.

Och då hade han ju med sig Ballerina så fick jag sitta i hans knä och köra bilen ner till Markörgraven liksom. Vem tycker inte det är roligt? Jag är superstolt efter det.

- Jag vet ju att han var landslagstränare, men i vilka discipliner var han landslagstränare?

- Militärlandslaget.

- Ja, då förstår jag att det skapat ett intresse såklart också när man följer meddär.

- Att det är så mycket roligare att skjuta själv än att titta på.

När man väl blev tillräckligt gammal och kunde skjuta själv, när pappa ändå var på tävlingar, så blev det ju självklart att man skulle skjuta själv liksom.

För att det var ju väldigt, väldigt, väldigt mycket roligare.

- Jag har ju lite förstått egentligen att det är ju Michael egentligen som har initierat intresset från början.

- Ja, men precis. Vi alla syskon (Fredrik och Tobias utöver mig) har ju faktiskt skjutit i landslaget på ett eller annat sätt liksom.

- När kom tanken om att du ville genomföra en elitsatsning?

- Åh, tidigt. Jag sa jättetidigt att jag skulle bli bäst i världen. Så jag gjorde väldigt tidigt en fundering, och då började vi redan prata om då, jag och pappa, att det är skytte. Men du måste ha en karriär vid sidan då skytte aldrig kommer försörja dig.

Och då har man ju två val. Antingen försöker man göra en kort och intensiv satsning. Eller försöker man göra en lång satsning. Så att man försöker göra båda två samtidigt. Och ja, ni vet ju vad jag valde. Jag valde att göra båda två samtidigt. Och då har det ju tagit längre tid. Men då är det också väldigt positivt att ha idrotten skytte. För det blir ju inte, jag är ju inte för gammal idag liksom.Ja, jag har ju alltid försökt vilja, jag är ju den som har mest tävlingsjäveln. Jag kan ju inte spela memory eller spela brännboll. Jag blir ju galen liksom. Så jag ville ju bli bäst tidigt liksom. Och då sa han ju det att vi måste träna. Så jag började träna väldigt mycket tidigt liksom.

- Precis som du sa inledningsvis där egentligen så ville du gärna se ett resultat av det du påbörjat också. Så det blir ju ganska naturligt då?

- Men jag har aldrig behövt ta stora kliv. Så fort jag bara känner att det tar mig framåt och resultat, för min del behöver inte vara just resultatmässigt.

Utan det kan vara att jag liksom märker att jag inte är klar med någonting. Jag är inte färdig med inlyftet. Då kan jag fortsätta stå och träna inlyft för jag har inte gjort det perfekt än.

För mig handlar det inte om att göra en utvecklingskurva resultatmässigt. Utan det handlar väl kanske mer om att se hur bra kan jag bli, hur mycket kan jag pressa till det yttersta.

- Pressa till yttersta?

- Ja precis. Sen blir det ju resultat i slutändan men det är ändå inte resultatet som jagär fokuserad på.

- Nej men det finns ju många likheter där med annan idrott, exempelvis fotboll.Det är inte alltid resultatet som är viktigt i vissa delar av helheten. Så jag förstår vad du menar. Och då kommer vi in lite på det här med fotboll. Du har ju haft många järn i elden med exempelvis fotboll i BK Astrios damlag och egen häst utöver skytte för att bara ta några saker. Hur har du lyckats få ihop tiden med att räcka till?

- Det har också varit väldigt tidigt. Jag kommer ihåg Carina Johansson, hon bor ju också på vår gata där jag är uppvuxen. Vi skulle iväg kanske hem till dem och då mötte hon mig på cykeln cyklandes hem från stallet för min storebror är ju jätteallergisk mot hästar. (Så jag fick alltid cykla den här milen som det var). Snabbrusandes och in i duschen snabbt och sen var jag ändå i tid.

- Men hur hinner du?

- Det är att man optimerar.Jag lägger inte tid på sånt som tar tid. Sånt som inte jag tycker är vettigt lägger jag inte tid på. Exempelvis då jag kan sminka mig när vi ska gå på fest men inte till vardags. För att det finns inte tid för det, för jag kommer ju duscha om en timme igen . Och sen försöker jag jobba i det mesta med lag som hästarna till exempel. Då är vi tre tjejer som har två hästar ihop. Så är det en skitvecka så behöver jag egentligen vara där en till två dagar i veckan. Jag kan vara där hur mycket jag vill men om vi säger att jag åker iväg och tävlar så behöver jag inte vara där överhuvudtaget för att jag har många som täcker upp för mig. Att vi jobbar som lag och då kan ju de med gengäld också vara borta när jag är där.

- Det är ju en form av effektivisering egentligen av tiden där för att räcka till ?

- Ja och det är så som jag och Sara Miebach . Nu kommer Sara exempelvis på onsdagar och så leker barnen. Vi hjälps åt och då blir det mycket lättare än om alla ska göra allting själva.

- Ja men det är såklart att man behöver ta hjälp av de möjligheterna man har. Exakt som du uttrycker med Sara.

- Då tar jag ju det bästa av Sara och det Sara är jätteduktig på. Det kan hon göra åt mig också. Och det jag är jätteduktig på eller det jag har lätt för. Det kan jag ju göra åt Sara också. Då blir det att mitt liv blir lättare och Saras liv blir lättare. Så jobbar man så på många områden så blir det lättare.

- Och ni har ju gemensamt intresse också i både hästar och skytte.

Ja, men precis. Så då blir det ju liksom. Och barn för den delen också ju, så då blir det ju lättare liksom.

- Dina föräldrar är ju riktiga eldsjälar för skytte och jag kan tänka mig att Michael Normann som pappa och tränare en gång i tiden har inspirerat dig till mycket?

- Ja.

- Men finns det någon annan person inom skyttevärlden eller någon annan inomidrotten generellt som inspirerat dig utöver familjen?

- Det är många skulle jag säga. Men framför allt så i början så är det ju militärlandslaget som har ju haft en jättestor inverkan med Mats Eriksson, Linda Olofsson och även Sara. Förutom dem, det är där jag har lärt mig. Pappa har gett mig en väldigt stabil grund och väldigt duktig bas att stå på.

Och Försvarsmakten har gett mig möjligheten att utvecklas det här lilla extra.

- Jag tänker, är det någon annan sport eller något sådant egentligen som har någon som är likasinnad där som inspirerat också till att man kanske ser en större satsning i OS eller någon sån här grej?

- Alltså någon förebild typ som fotboll eller sådant här? Nej. Nej.

- Du har haft din egen väg egentligen?

- Ja, Jag tycker många är duktiga och häftiga. Jag kan respektera mer de små namnen som jag vet inom idrott som inom skytte än ex ett fotbollslag som kanske HBK .

För att de tror att de lägger ner mer tid än vad exempelvis jag gör. Och det gör de inte.

Det är bara det att de kan leva på det. Så jag respekterar dem då som kanske är som lika sina mot mig. Man måste kanske ha ett heltidsjobb och lägga all sin ekonomi, all sin tid. Det blir en så mycket större uppförsbacke.

Sen är det många fler i fotboll. Jag säger inte att det inte är svårt i fotboll. All idrott är svår. Men jag kan tycka det är häftigare med den kvinnliga mountainbikecyklisten som tog OS-guld i Rio. Då hade redan många åkt hem då intresse saknas

- Du är delaktig i både vanliga landslaget men även i paralandslaget. Hur ser du som skytt på de största skillnaderna för den enskilde skytten?

Den största skillnaden med ex Para är att folk redan har en uppförsbacke.

Man kanske inte har tillgång till alla lokaler för att det finns de som inte har ramp. Det finns även de som inte har handikapptoalett eller saknar annan anpassning. Man kanske inte kan starta banan själv för att det är för trångt.Så det är ju den största skillnaden att det är mycket svårare som funktionsnedsatt att komma till träning.

Och tänk då en frisk människa som tycker det är jobbigt att gå till träningen utan att man egentligen har något hinder. Det är bara jobbigt att gå till träning. Tänk då de som då har ett hinder som kanske måste ringa och be om hjälp hela tiden. Man kanske är beroende av andra människor.Det är ju den största skillnaden. Det är ju att allting blir ju mycket svårare när man har en funktionsnedsättning.

Nu har jag en liten funktionsnedsättning så det är inte alltid så för mig. Men det finns ju de som har en mycket större funktionsnedsättning.

- Hur ser man på, jag tänker på ekonomi och dom delarna ?

- Det är jättesvårt och det är det att där måste vi hjälpa till som förening också. Vi måste skaffa mer sponsorer så vi kan hjälpa våra skyttar.

Skyttarna måste också lära sig skaffa mer sponsorer för att vi tävlar mot heltidsidrottare. De jag tävlar mot är ju heltidsproffs.

De har en bra lön medans idrottare i Sverige, många utav dom lever på, vad heter det, existensminimum. Men dom vi tävlar mot har en bra lön och vad allt innebär med lön. Och sen om dom tar medalj så får dom en bonus. Dom får inte högre lön eller mindre lön eller inte blir satsade på nästa gång om dom inte skulle ta en medalj.

Utan tar man en medalj så är det mellan en halv miljon och tio miljoner beroende på vad det är för medalj i skytte.

Så jag tävlar mot människor som är rika eller har ekonomiska fördelar. Medan man själv måste slita med att hur länge kan jag då göra detta för att det här kostar mig. Jag blir ju inte attraktiv på arbetsmarknaden så jag har ju ingen bra lön på grund av att här ser man det som en förmån att åka ut och tävla.

Men det jag egentligen gör är att jag får betalt för 20% men jobbar 300%. Så jag har ju världens sämsta lön liksom för den tiden jag lägger ner .

Och där behöver vi börja tänka om och där kan jag tänka mig att föreningar kanske behöver hjälpa till.

Nu tänker jag högt, jag har ingen aning. Det kanske är lättare för vi säger ex AJ produkter att sponsra I16/Lv6 skytteförening och sen kan skytteföreningen i sin tur sponsra vissa skyttar.

Nu tänker jag högt liksom att man kanske måste börja jobba med lite sponsring. Föreningströjorna kanske ska vara, inte bara med föreningslogga utan det ska kanske vara sponsortryck på dem.

- Jag förstår vad du menar. Många företag har ju idag en policy där de inte sponsrar enskilda individer utan det är ju helheten och sen så är det upp till föreningen att det fördelas lika mellan tjejer och killar.

- Ja precis och då blir det väldigt svårt då som förening. Det jag hade tyckt var jättebra det är att man hade fått hjälp av föreningen liksom.

Nu har jag fått väldigt mycket tv-tid, jag har fått väldigt mycket medialt. Ex ut och sök sponsorer, vill ni hjälpa vår skytt att ta Guld i Los Angeles liksom.

- Hur ser framtiden ut för dig Anna då? I satsning och arbete inom Försvarsmakten kombinerat med familjeliv tillsammans med maken Alexander och sonen John.

- Nu ska jag börja jobba på Försvarsmakten. Och sen får vi se. Det ligger väldigt mycket så att jag ska ut och kolla. Jag säger inte att jag ska satsa till 2028 utan jag vill röja lite mark först.

För jag vill bädda min säng så att jag ligger bra liksom om man säger så. Jag kommer inte orka fortsätta. Så som jag har haft det jättebra med att Försvarsmakten har sponsrat mig med 50%. Det är jätte jättebra och det är jag så tacksam för. Men tyvärr ser verkligheten ut så att jag skulle behövt göra detta på 100% för att det är det mina konkurrenter gör.

- Du är tjänstledig nu egentligen då?

- Nej. Jag jobbar 50 % För jag har något som heter Försvarsmaktens Elitsatsning. Så utan det hade det absolut inte gått. Och sen är jag föräldraledig 50%. Det är så jag har löst det med John då. Men problemet och det är där mamma och pappa kommer in i bilden, att jag jobbar bara 50% och jag får bara lämna John 50% på förskolan. Så tack vare att mamma kan ha honom en till två dagar i veckan. Jag kommer ner till så att jag inte har mer än 20 timmar på förskolan. För jag behöver träna väldigt mycket mer än 20 timmar. Så det har varit pusslande för att få ihop det. Jag är supertacksam mot Försvarsmakten och det är inte deras fel att världen ser ut som den gör.

- Det är bra ändå att det finns en elitsatsning.

- Ja, precis.

- Kan du se dig själv på en lägre nivå som föreningstränare någon gång iframtiden?

- Ja, absolut

Skytte är en väldigt bra sport. Jag tycker det är bra att ha en individuell idrott och en lagidrott. För att det är så mycket intryck idag i samhället så är det bra att få lära sig att skärma av. Och vara här och nu med bössan. Så ex John ,han kommer få följa med och testa på. För jag tycker det är en bra idrott att kombinera med andra idrotter.

- Ja, det förstår jag verkligen. För det är ju många som egentligen är elitsatsande som ibland tänker att nej, nu bryter jag helt och hållet. Men du är ju inte riktigt den personen heller?

- Nej. Allting får såklart ha sin tid nu. Men vi har ju en fantastisk förening. Jag var ju där i måndags. Det är ju jätteroligt att vara där. Jag har ju saknat det lite. Men är man där och skjuter morgonen till eftermiddagen, då behöver man ha lite egopill på kvällen. Det är inte att jag inte har velat vara där på kvällen. Det är bara det att man inte kan vara överallt.

- Men tack så hemskt mycket Anna och varmt lycka till i framtiden från mig och I16/Lv6.

Mathias Johansson Ordförande I16/Lv6

Page updated

Google Sites

Report abuse